Sent: Fri, 22 Jun 2007 11:53

Subject: 193:e Vädjan om hjälp.

193:e  Vädjan om hjälp.

Vädjan till kyrkor

Hej!

Hundranittiotredje gången vädjas till kyrkliga institutioner i Stockholm om hjälp för två enkla, personliga behov. Jag efterfrågar kyrklig hjälp i sökandet efter både (1) tillhörighet i en kristen kyrka och gemenskap med kristna lärjungar, samt (2) äktenskaplig gemenskap.

Den 192:a vädjan om hjälp kommenterades av en kyrka utanför Stockholmsregionen. En karakteristiskt vidrig svensk pastor svarade fördomsfullt. Den svenska församlingsföreståndaren och pastorn i Aneby Alliansförsamling tillhörande Svenska Alliansmissionen skrev ”Snälla människa! Sluta att skräpa ner vår brevbox med dina meningslösa brev. Vår församling har inget med detta att göra. Jag råder dig att skaffa en själavårdare eller psykoterapeut/psykolog som kan hjälpa dig vidare i livet. Det måste vara fruktansvärt att leva med dessa inre låsningar. Har du skickat 192 brev och inget har hänt är det kanske dags att inse att detta sätt att överösa kyrkor och församlingar med dina brev inte har någon verkan alls. För övrigt är jag osäker på vad du vill åstadkomma. /Christer Karlsson”. Om denna svenska Alliansförsamling hade varit Jesuscentrerad skulle kyrkan ha svarat som Jesus skulle ha svarat; med vilja att hjälpa och välkomnande. Ingen kyrka inom Stockholmsregionen besvarade den 192:a vädjan om hjälp.

Några svenska pastorers lögner och ondska, och sedermera övriga kyrkors ovilja till kommunikation och förvägrad hjälp, har vållat samt befäster inte endast en personligt olycklig livssituation men också betraktelsen av svenska pastorer som obarmhärtiga. Jag vill därför vädja till svensk kyrklighet att omvända sig från denna ondska genom förnuft och godhet, inte endast av personliga skäl, men även som ett gott vittnesbörd för de observatörer som ännu inte har välkomnat Jesus Kristus som sin personlige frälsare. Svenska pastorer förfogar över en god seger för svensk kyrklighet och ett gott vittnesmål i denna följetong, genom att avslutande vilja hjälpa. Kommunikation är botemedlet för kommunikationsbrist, en problemlösande förutsättning och pragmatiskt nödvändigt. Någon pastor måste faktiskt kommunicera en vilja att välkomna samt en vilja att konkret hjälpa. Jag vädjar därför till någon kristen kyrka som vill hjälpa att också meddela det, så att den kyrkan kan träffa mig för samtal.

Eftersom Stockholms och Sveriges pastorer ännu inte vill omvända sig genom inre motivation, måste andra ta ställning offentligt för sanning och godhet för att påverka svenska pastorer genom yttre motivation. För varje vecka och år av mitt liv, i väntan på en kyrkas välkomnande hjälp, som förverkas genom svenska pastorers obarmhärtiga ondska, försvåras samtidigt de naturliga förutsättningarna till äktenskap och familjebildning. Hittills har Stockholms pastorer gjort sitt yttersta för att försvåra och förstöra mitt liv genom aktiv ondska eller försummelse. Om Stockholms pastorer hade samveten skulle de skämmas. Guds vilja är att pastorer i Sverige omvänder sig från obarmhärtighet och istället erbjuder att hjälpa hjälpsökande människor i nöd.

Svenska pastorers kärlekslösa respons till min enkla vädjan om hjälp och svenska prästers ovilja att välkomnande hjälpa, i sökandet av lärjungamässigt kristen gemenskap och i sökandet efter kontakt med en kristen kvinna, påvisar att många svenska pastorer är obarmhärtiga, omänskliga och grymma. Det skulle vara oansvarigt att inte uppmana Sveriges pastorer till omvändelse när evidensen är svenska pastorers obarmhärtighet, omänsklighet och grymhet. Att Sveriges svenska pastorer kan uppfattas som extremt omänskliga, heretiska, hycklande och obarmhärtiga har sannolikt samband med pastorernas svenska sinnelag. För samhället bör kristna pastorer utgöra föredömen i Kristuslikhet – inte varnande exempel på omänsklighet.

Varje församling utanför Stockholmsregionen kan välja att hjälpa indirekt. Om det existerar en svensk pastor utanför Stockholm som inser att någon kyrka inom Stockholmsregionen bör vilja välkomnande hjälpa, bör den kyrkan meddela den insikten till sitt samfund. De kristna i Sverige som inser att Sveriges svenska pastorer och präster agerar okristligt och omänskligt genom att förvägra hjälp bör vänligen uppmana samfundsledningarna i Sverige till besinning. Kristna utanför Sverige bör bedja för Sveriges svenska pastorer till deras omvändelse från svenskpastoral obarmhärtighet, svenskpastoral omänsklighet, svenskpastoralt oförstånd och svenskprästerlig heresi.

Sedan den oförklarliga medlemsuteslutningen 2002 ifrån en av Pingströrelsens sekteristiska församlingar, och Pingstkyrkan Filadelfia Stockholms försvar av uteslutningen med kommentaren ”uteslutningen är förståelig eftersom du kan uppfattas som en besvärlig person”, har jag enträget vädjat till Sveriges kyrkor om hjälp. Ingen kyrka i Sverige, emellertid, erbjuder att avhjälpa de två behoven.

Utan att ha träffat mig, uppfattas några svenska pastorer bedöma Torsten som psykiskt utvecklingsstörd. En svensk pastor i Stockholm avvisar Torsten från intagning till sin församling då han befarar att Torstens behov är för mycket resurskrävande. Södermalmskyrkan har beslutat att Torsten har en dålig attityd till kyrkan eftersom han inte kan intyga ovillkorligt förtroende till Södermalmskyrkans pastorer och därför avvisas Torstens ansökan om medlemskap. Stockholm Vineyard anklagar Torsten för problem med sina känslor samt att Torsten inte är ”den sortens” person som Vineyard vill godkänna. Svensk sjukvård klassificerar Torsten som personlighetsstörd samt att Torsten har ”stora svårigheter i kontakten med andra människor” och ”tankeinnehåll av viss vanföreställningskaraktär”.

Dessa svenska pastorer saknar förstånd och omdöme. Svensk sjukvård saknar i detta medicinsk indikation och professionalism.

Svenska pastorer föredrar att demonstrera sin obarmhärtighet och ondska istället för att vilja hjälpa. I stället för att de svenska pastorerna bekänner sina tillkortakommanden och tacklar församlingsproblemen, väljer svenska pastorer att exkommunicera sanningsanförarna. I stället för att stödja evangelisation väljer svenska pastorer att bannlysa evangelisterna. Allt fler svenska pastorer förefaller hellre anamma feministteologins och pro-gayteologins heresier än att erkänna Gudsordnade genusroller och Biblisk sexualetik. Svenska präster tycks hellre vilja välsigna homosexuella partnerskap och liknande avskyvärda skamligheter än att forma kristet lärjungamässiga församlingar. Svenska pastorer begår äktenskapsbrott, skilsmässa och välsignar trolösa omgiften, men vägrar att bistå ogifta män och kvinnors efterfrågan om hjälp för att underlätta inledande av kristna äktenskap. I stället för ödmjuk och ärlig kommunikation väljer svenska pastorer lögn, förtal och nonchalans.

Jag efterlyser en kristen kyrka som både vill välkomna till lärjungamässig gemenskap och som vill hjälpa i sökandet efter kontakt med en kristen kvinna där en relation eventuellt skulle kunna leda till äktenskap.

Finns en kristen kyrka i Stockholm som vill avhjälpa båda behoven?

Med vänlig hälsning,

Torsten Nenzén

Föregående brev via www.kyrkor.be kan diskuteras även med andra genom www.pastorer.se.