Sent:   Tuesday, November 29, 2005 8:30 AM

Subject:   33:e Vädjan om hjälp.

33:e  Vädjan om hjälp.

Institutioner i Stockholm

Hej!

Trettiotredje gången (tidigare 051125, 051122. 051118, 051115, 051111, 051108, 051104, 051101, 051028, 051025, 051021, 050921, 050916, 050909, 050902, 050826, 050819, 050812, 050805, 050721, 050714, 050622, 050608, 050507, 050309, 050302, 050222, 041130, 040817, 040501, 040225, 031112) vädjas till kyrkliga institutioner i Stockholm om hjälp för två personliga behov. Jag efterfrågar kyrklig hjälp i sökandet efter både (1) tillhörighet i en kristen kyrka och gemenskap med kristna lärjungar, samt (2) äktenskaplig gemenskap.

Den 32:a vädjan om hjälp kommenterades av tolv kyrkor utanför Stockholmsregionen. En pastor svarade ”jag hoppas att i fortsättningen slippa bli terroriserad med dessa ständiga brev”. Varje pastor som störs av denna vädjan och som istället för att vilja hjälpa hellre vill undslippa ytterligare vädjandebrev har respekterats. En Pingstpastor skrev ”Jag vill undanbe mig fler mejl från dig i den här frågan eftersom det ligger utom min makt att hjälpa dig.” Pastoral håglöshet är erkännsamt mänskligt (1Petr.4:11; proportionell kraft), men tillkännagiven maktlöshet härleds till missförstådd teologi med avseende till dels social räkenskap (Matt.25:40,45) och dels otro (Matt.10:1, Luk.10:19); båda missförstånden förorsakande diakonal ansvarslöshet. Varje Kristi lärjunge är given både skyldigheter och makt. Kristna har skyldighet och makt att livsnödvändigt, kärleksfullt, och hälsosamt tillrättavisa (Hes.33:8, Jes.1:17, Luk.17:3, 2Tim.4:2). När pastorer skadar människor bör förståndiga pastorer tillrättavisa de oförståndiga pastorerna. Tillrättavisning av oförståndiga svenska pastorer gagnar svenska folket och dess skattebetalare. Ingen kyrka inom Stockholmsregionen svarade den 32:a vädjan om hjälp.

Sedan den oförklarliga medlemsuteslutningen i november 2002 ifrån en av Pingströrelsens sekteristiska församlingar, och Filadelfia Stockholms försvar av uteslutningen med kommentaren ”uteslutningen är förståelig eftersom du kan uppfattas som en besvärlig person”, har jag vädjat till Stockholms kyrkliga institutioner om hjälp att finna en kristen kyrka som vill hjälpa båda behoven.

Sammanfattningsvis: Vineyard ville inte godkänna personen Torsten. Pingströrelsens Karisma-sekt grundlöst uteslöt Torsten. Pingst ffs och Filadelfiakyrkan tordes inte ta ställning för sanningen och erkänna ansvar. Trosrörelsens Södermalmskyrka krävde ovillkorligt förtroende och ratade Torsten. Ingen kyrklig institution i Stockholm uttrycker en vilja att hjälpa Torsten med dessa två behov.

Svensk försäkringskassa tror att Torsten är personlighetsstörd. Ett flertal svenska pastorer i Stockholm uppfattas att bedöma Torsten som psykiskt utvecklingsstörd. En specifik pastor i Stockholm, utan att ha träffat Torsten, skriftligen befarar att Torstens behov är för mycket resurskrävande för intagning till sin församling. Södermalmskyrkan fastställer att Torsten har en dålig attityd till kyrkan eftersom han inte kan intyga sitt ovillkorliga förtroende till Södermalmskyrkans pastorer – och därför avvisar kyrkan Torstens ansökan om medlemskap efter en 4-årigt regelbunden församlingsbekantskap. Församlingen Stockholm Vineyard anklagar Torsten för problem med sina känslor samt att Torsten inte är ”den sortens” person som Vineyard vill godkänna.

Dessa domar om Torsten saknar ännu korrekt objektiva motiveringar. Pastorsomdömena är oförståndiga och grundlösa. Landstingets diagnos saknar medicinsk indikation. Pastorsanklagelserna är inte sanna.

Svensk sjukvård klassificerar min sorg över det psykosociala förhållandet i avsaknad av en äktenskaplig livskamrat som en ospecificerad personlighetsstörning. Svensk sjukvård skildrar min sörjda ensamhet i frånvaro av kyrklig tillhörighet och kyrkligt lärjungamässig gemenskap som ”stora svårigheter i kontakten med andra människor”. Svensk sjukvård framställer min bekännelse till evangelikal kristen tro som ”tankeinnehåll av viss vanföreställningskaraktär”. Svensk sjukvård är likväl inte unik i avseende till problematiskt relaterande till kristen tro. Också i andra stater förekommer att människor med kristen bekännelse förklaras sinnessjuka. Allmän kyrklig undfallenhet i socialt och psykosocialt samhällsansvar och några svenska pastorers ondska har i mitt fall bidragit till den svenska sjukvårdens missuppfattning och grova förväxling av sjukdomsklassifikation.

Några svenska pastorer och präster saknar tillräckligt moraliskt mod för att erkänna sina onda gärningar, oförstånd och passivitet som synd.

·         Jesus sade: ”Allt vad de [bibelförkunnare] lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.”  (Matt.23:3)

·         Men vill du inte inse, du tanklösa människa, att tron utan gärningar är död?  (Jak.2:20)

Några svenska pastorer räds sanningen. Andra svenska pastorer saknar kurage att tillrättavisa pastorers lögner och att konstruktivt avslöja kyrklig falskhet, hyckleri och ondska. Pingstpastorers pastorskarriärer och samfundslojalitet kan uppfattas att värderas som mer betydelsefulla än sanning och rätt. Oförnuftiga kyrkliga ledare och svenska prästers ogudaktighet förleder människor till obarmhärtigheternas och lögnernas dårskap.

·         …till sanning brukar de inte sin makt i landet.  (Jeremia 9:3)

·         Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra, vi är ju varandras lemmar.  (Ef.4:25)

Svenska prästers ovilja att hjälpa sin nästa och svenska pastorers bristande barmhärtighet sanktioneras inte i Kristi evangelium (Lukas 10:25-37).

·         Neka inte den behövande din hjälp, när det står i din makt att ge den. Säg inte till din nästa: "Kom tillbaka senare, i morgon skall jag ge dig", fastän du kunde hjälpa genast.  (Ords.3:27-28)

Gud vill gott för Sverige, men Sveriges svenska pastorer väljer i många avseenden det onda. Kyrkans ansvar innefattar att hjälpa människor. Att kunna hjälpa och samtidigt inte vilja hjälpa saknar Bibliskt stöd. Att förkunna barmhärtighet och kärlek men samtidigt praktisera obarmhärtighet och likgiltighet är hyckleri.

Jag efterlyser en kristen kyrka i Stockholm som vill välkomna mig. Jag söker samtidigt kristna lärjungars hjälp i letandet efter en kvinna för äktenskap. Att en kristen person vill dela gemenskap med andra kristna är både naturligt och bibliskt rätt. Att en kristen man vill gifta sig med en kristen kvinna är också bibliskt rätt och internationellt betraktat som naturligt. Att bistå sökandet efter en kristen livskamrat av motsatt kön är gott och enkelt.

Vill en kristen kyrka i Stockholm hjälpa båda behoven?

Med vänlig hälsning,

Torsten Nenzén