Sent:   den 18 november 2005 08:29
Subject:   30:e Vädjan om hjälp.

30:e  Vädjan om hjälp.

Institutioner i Stockholm

Hej!

Trettionde gången (tidigare 051115, 051111, 051108, 051104, 051101, 051028, 051025, 051021, 050921, 050916, 050909, 050902, 050826, 050819, 050812, 050805, 050721, 050714, 050622, 050608, 050507, 050309, 050302, 050222, 041130, 040817, 040501, 040225, 031112) vädjas till kyrkliga institutioner i Stockholm om hjälp för två personliga behov. Jag efterfrågar kyrklig hjälp i sökandet efter både (1) tillhörighet i en kristen kyrka och gemenskap med kristna lärjungar, samt (2) äktenskaplig gemenskap.

Den 28:e vädjan om hjälp kommenterades av arton kyrkor utanför Stockholmsregionen. En svensk pastor osympatiskt svarade ”Detta mail-ande, som aldrig tar slut, ser jag som ren terrorverksamhet och ber att få slippa bli föremål för dessa sjukliga utskick av vädjanden, som jag inte har någon som helst chans att bemöta på ett för Dig tillfredställande sätt.” En kyrkoherde i Svenska kyrkan varnade ”Fortsätter dina mail får vi vidtaga andra årgärder.” Varje pastor som störs av denna vädjan och som istället för att vilja hjälpa hellre vill undslippa ytterligare vädjandebrev har respekterats. Ingen kyrka inom Stockholmsregionen svarade. Ingen kyrka uttryckte vilja att hjälpa båda behoven.

Den 29:e vädjan om hjälp kommenterades av nio kyrkor utanför Stockholmsregionen. En Pingstpastor svarade ”Sluta attackera oss med dina mail”. Även en kyrka inom Stockholmsregionen svarade. Kyrkan i Stockholm skrev ”Ditt behov är en själavårdsfråga”. Ingen kyrka uttryckte vilja att hjälpa båda behoven.

Utöver svenska pastorers ofta fördomsfulla och spydiga kommentarer, missförstår de flesta svenska pastorer sina möjligheter att hjälpa människor. Följande är några svenska pastorskommentarer angående min enkla vädjan om hjälp i sökandet efter äktenskaplig gemenskap:

·          Ursäkta, men på vilket sätt skulle en kristen församling kunna hjälpa dig till äktenskap. Den kristna församlingens uppgift är att sprida evangelium, inte att vara någon slags äktenskapsförmedling. Ett äktenskap ingås när två personer fattar kärlek till varandra och är en högst personlig angelägenhet. Skulle någon pastor eller annan församlingsmedlem peka ut en lämplig partner till dig utan att ens veta vem du är?  Jag fattar inte …. Du som alla andra får väl på egen hand försöka hitta någon som vill leva ihop med dig.

·          Allt handlar om relationer och de uppstår när människor möts live i en ärlig gemenskap.

·          Däremot finns det väl ingen kyrka som agerar som äktenskapsmäklare.

·          Ingen kyrka, eller någon människa överhuvudtaget kan "skaffa dig en kvinna".

·          När det gäller att välja en kvinna eller man till äktenskap så är det ingenting vi i föringen vill påverka. Det är var och ens privatsak.

·          Vad gäller äktenskaplig gemenskap får du som alla andra klara det själv. Det är ingen församlingsfråga

·          Är det rimligt att förvänta sig att en kyrka hjälper till att lösa frågan kring äktenskaplig gemenskap?

·          Det kan inte fungera bra om någon annan skall hjälpa dig att hitta en fru.

·          Ett äktenskap kan inte heller arrangeras, det är ett resultat av att två människor möts och blir förälskade. Det kan därför aldrig bli andra människors uppgift att skapa relationer eller ett äktenskap till dig, det är något du måste bygga själv,

·          Jag vill samtidigt påpeka att det är omöjligt för oss, både på samfundsnivå och på lokal församlings nivå, att bistå dig i ditt sökande efter en hustru. Det förekommer ju ingen äktenskapsförmedling på det sättet, ingen kan ju bestämma en sådan sak åt en annan människa. Det måste man ju be och arbeta för enskilt. Den förväntan eller kravet kan man inte lägga på någon församling, eller samfund.

·          När det gäller livskamrat så är det samma sak. Visst kan någon i en gemenskap "tippsa" dig om någon som den tror skulle passa, men det förutsätter att du själv bjuder på vem du är och känns lamplig för den kvinna den tipsar om. Ingen församling har någon "kölista" på giftaslystna brudar. Den kontakten måste man skapa själv.

·          Nej, vi anser att äktenskapsförmedling inte är kyrkans uppgift. Det får man sköta själv efter bästa förmåga. Ibland finner troende varandra, ibland inte. I det sistnämnda fallet får man bära sitt kors,

·          Varför tror du samfunden kan tillhanda en hustru s.a.s. per automatik? På vilket sätt tror du att du kan få en hustru? Måste du inte uppvakta henne själv?

·          Att du frågar oss om hjälp med äktenskap är irrelevant. Det varken kan eller vill vi hjälpa med. Och så länge båda önskningarna finns till församlingen så kan inte hjälp fås på någor område.

·          Betr. din längtan efter äktenskaplig gemenskap tror jag inte att någon församling aktivt kan hjälpa dig

·          Om du söker dig en livspartner så är det tyvärr ingenting som församlingen hjälper till med, utan liksom det varit i alla tider är ett sådant val ett samförstånd mellan två individer.

·          Jag vill först och främst säga att vi inte arrangerar några giftermål i Svenska kyrkan eller aktivt främjar parter att hitta sin livskamrat … Vi som kyrka pådriver inte mötena i någon riktning, i synnerhet inte mot giftermål eller parbildning. Det finns inte heller något i våra möten som underlättar till giftermål eller dylikt, våra möten saknar egentligen sådant mål. … Det du eftersöker vad gäller att hitta en hustru med tredjepartspåverkan hittar du inte i Svenska kyrkan någonstans.

·          Hej alla är välkomna som medlemmar i Svenska kyrkan. Hustru får du hitta på annat sätt.

·          Naturligtvis kan vi inte från kyrkans håll aktivt ge dig en kvinna vid första besöket och inte sedan heller. De måste ju komma naturligt om du träffar någon och ni börjar umgås och tycka om varandra.

·          vi [håller] inte [på] med "äktenskapsförmedling"

·          Det finns ingen automatik i det här men man måste försöka själv på något sätt.

·          Du kan inte begära att någon församling ska ha ett gudomligt krav att föra fram en kvinna inför dig … Jag undrar förresten hur du tänker dig att församlingen ska ge dig en hustru. Hur ska det gå till rent praktiskt? … Jag vet inte om Gud verkligen menar att du ska ha en kvinna.

·          Jag har också svårt att se att vi i församlingen skall ägna oss åt att försöka hitta livskamrater åt medlemmarna. Min erfarenhet är att det bara brukar bli sämre när utomstående lägger sig i.

Angående de svenska pastorernas kommentarer bekräftas och dementeras följande:

                         I.      Ingen kyrka kan äktenskapsmäkla eller äktenskapsförmedla eftersom äktenskap inte kan förmedlas, men kyrkan kan kontaktförmedla. Kyrkan bör inte uppsöka kontakter, men kyrkan kan däremot förmedla redan kända kontakter mellan parter som ömsesidigt har uttryckt behov av förmedlad kontakt. Män och kvinnor kan ömsesidigt välja att, efter förmedlad kontakt, mötas för att målmedvetet utveckla och fördjupa en relation.

                       II.      Endast Gud kan rätt bedöma lämplighet. En pastor som förmedlar kontakter kan på grundval av Bibelns allmänna äktenskapsregler vägra respektive legitimera att en kontakt förmedlas, men ingen människa har rätten att utöver Guds vilja värdera två myndiga individers lämplighet så att människors fria val inte respekteras. En kontaktförmedlande pastor har endast rätten att respektera människors fria val inom ramen för Guds allmänna äktenskapsregler och vilja.

                    III.      Naturligtvis kan ingen kyrka ”skaffa en kvinna”, ”hitta en fru”, ”arrangera äktenskap”, ”bestämma livskamrat”, ”tillhandahålla en hustru”, ”arrangera giftermål”, ”ge en kvinna”, ”föra fram en kvinna” eller ”hitta en livskamrat”. Kyrkan skall inte överskridande påverka människors val av äktenskapspartner, men kyrkan skall istället respektera människors val inom ramen för Guds ordning och vilja. Det ömsesidiga beslutet att ingå äktenskap bör utgå från mannens och kvinnans enskilda val av sin livskamrat – fritt från överskridande påverkan av kyrka. Kyrkan kan däremot bistå kyrkans medlemmar som kontaktförmedlare när sådan önskan har uttryckts från två kristna, myndiga och ej frånskilda parter av motsatt kön.

                     IV.      Församlingsfrågor härrör från ämnen som berör församlingar. Varje människa inom en församling utgör församlingens angelägenhet. Alla människor utanför Kristi församling missionärt tillhör församlingens ansvar. Om en lem i Kristi kropp lider, så lider alla lemmarna med den (1Kor.12:26). När individer i församlingen lider i saknad av livskamrat blir ämnet en församlingsfråga och lidandet en församlingsangelägenhet. Om församlingsmedlemmar lidande efterfrågar församlingens hjälp i sökandet av en äktenskapspartner är det församlingens moraliska skyldighet att fördomsfritt bistå sökprocessen via opartisk kontaktförmedling.

                       V.      Det är mäns och kvinnors ansvar att själva ta initiativ till möten med förmedlade kontakter och att skapa relationer. Respekterande och opartisk kontaktförmedling bistår parternas identifikation av potential till relationsbygge, med äktenskap som en ömsesidigt uttalad förhoppning. När församlingsmedlemmar lider i saknad av äktenskap är det kyrkans medmänskliga uppgift, vid förfrågan om kyrkans hjälp och i mån av kyrkans förmåga, att aktivt hjälpa bl.a. genom att identifiera motsvarande parters existens enligt den föregående överenskommelsen med respektive part.

                     VI.      Så som den gode och högste herden känner sin flock, sina fållor och sina får, så bör även mänskliga herdar sträva efter både fårkunskap och personlig fårkännedom. En kyrkoherde bör därför söka insikt inte endast om Gud men även om det mänskliga samt söka att känna sina församlingsmedlemmar (Joh.10:13). Ju personligare en pastor känner sina medlemmar desto mer ändamålsenligt kan pastorn förbarma sig över medlemmarna, och ju större kunskap en pastor har om folket utanför kyrkväggarna desto effektivare kan pastorn verka för ombesörjning av människors olika behov. Ju tydligare män och kvinnor preciserar ett äktenskapsbehov, desto lättare kan behovet uppfattas av andra människor med korresponderande äktenskapsbehov. Ju mer en folk- eller kyrkokultur tabubelägger erkännandet av den Gudagivna längtan för äktenskaplig gemenskap desto mer komplicerad blir den inledande kommunikationen för en ärligt inledd relation.

Generell fråga: Bör, och kan, kyrkor bistå ogifta män och kvinnor i processen som kan leda fram till äktenskap?

Generellt svar: Ja, kyrkor bör hjälpa och pastorer kan hjälpa. Åsikten att kyrkans ansvar inte skulle innefatta att hjälpa människor i sökande efter en livskamrat är felaktig. En ansats till motivering utvecklas utifrån följande tre frågor.

1. : Varför bör kyrkan bistå ogifta män och kvinnor i processen som kan leda fram till äktenskap?

Andlig gudstjänst utgör mer än predikantmonologers söndagsmaskerader. Den andliga gudstjänsten involverar hela livets välbehag inför Gud.

·         Hjälp de heliga med vad de behöver. (Rom.12:13)

·         Älska varandra uppriktigt. (Rom.12:9)

·         Lev i endräkt med varandra. (Rom.12:16)

En av kyrkans skyldigheter är att tjäna sin nästa. Uppgiften att tjäna sin nästa begränsas av förmågan. Skyldigheten att tjäna sin nästa är däremot oberoende av viljan att tjäna. Tjänande av sin nästa är lärjungaskapets plikt – begränsad av förmåga och oberoende av vilja.

·         Var och en av oss skall tjäna sin nästa, (Rom 15:2)

·         Tjäna varandra i kärlek. Hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv. (Gal 5:13)

·         Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar. (Joh 13:35)

Svenska prästers ovilja att hjälpa sin nästa och svenska pastorers bristande barmhärtighet sanktioneras inte i Kristi evangelium (läs Lukas 10:25-37).

·         Neka inte den behövande din hjälp, när det står i din makt att ge den. Säg inte till din nästa: "Kom tillbaka senare, i morgon skall jag ge dig", fastän du kunde hjälpa genast. (Ords.3:27-28)

Kyrkans ansvar innefattar att hjälpa människor. Människan består av kropp, själ och ande och människan har därför kroppsliga, själsliga och andliga behov. Vi kristna har Guds mandat att, där vi har möjlighet, hjälpa människor i deras nöd. Människans mest grundläggande och ultimativa behov är Jesus Kristus. Ändå har Gud valt att möta människans behov på olika sätt. Naturliga, kroppsliga samt själsliga behov har vanligtvis naturliga, kroppsliga samt själsliga lösningar, emedan andliga behov alltid har Andliga lösningar. Stundom möter Gud människans behov övernaturligt genom Jesu mirakler, men vanligtvis möter Gud naturliga behov genom det naturliga och via Guds viljelydiga människor. Både prokreationsuppdraget (1Mos.1:27-28) att föröka och uppfylla jorden samt möjligheten till äktenskap mellan man och kvinna (1Mos.2:18) har sanktionerats av Gud. Gud medvetet designade människan till gemenskap med Gud själv och med människor. Gud skapade, för mannens skull, kvinnan (1Kor.11:8-9). Behovet av äktenskap är naturligt, utgör en del av Guds skapelseplan och samhällsordning, och har vanligtvis naturliga lösningar.

Även svenska och kyrkliga förstånd måste medge de grundläggande naturliga betingelserna som i västvärlden kan leda fram till äktenskap, vilka är förekomst av: en man som vill gifta sig, en kvinna som vill gifta sig, mannens varseblivning om en intressant kvinna, kvinnans varseblivning om en intressant man, inledande kommunikation mellan mannen och kvinnan, förtroligt relationsbygge mellan mannen och kvinnan och samtycke för äktenskap. I Sverige finns ogifta och äktenskapsvilliga både män och kvinnor. Förutom en svensk kultur och svensk mentalitet i allmänhet, utgör kommunikationshinder sannolikt det enskilt största hindret för ärliga relationer som kan leda till äktenskap.

En exemplifierande liknelse mellan människans fysiska behov och människans själsliga behov:  Om ett fattigdrabbat syskon i Kristus skulle vädja till församlingen om en bit mat för magen förstår alla (förhoppningsvis även svenska pastorer) att man inte bör klandra syskonet för bristande tro genom att personen upplever brist istället för överflöd. Inte heller bör man fokuserat erbjuda syskonet förbön och själavård för att stilla personens hungerkänslor. Likaså bör man till den svultna människan inte endast citera Skriftens goda löften eller högläsa Psaltarens ljuvliga psalmer. Man bör inte heller endast erbjuda att tända ett stearinljus i kyrkan för den hungrande eller erbjuda att tända ett stearinljus för alla hungrande på vår jord. Det hungrande syskonets uttryckta behov är varken andligt eller själsligt; den hungrandes närvarande behov är fysiskt och kroppsligt. När en svältande människa efterfrågar en bit mat för att stilla en hungrande kropp är det både ologiskt och obarmhärtigt att inte ge människan det hon så naturligt behöver – mat.

·         Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: "Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?  (vänligen läs Jakobsbrevet 2: 13-17)

Så är det även med människor som behöver gifta sig och som efterfrågar kyrkans hjälp i sökandet av en livskamrat. Kyrkan bör inte främst erbjuda själavård till människor som efterfrågar dess assistans i sökandet efter en livskamrat; kyrkan bör istället praktsikt erbjuda kontaktförmedling. Äktenskapet är Guds påfund till mänskligheten. Att de flesta män och kvinnor behöver äktenskaplig gemenskap tillhör Guds plan. Det naturliga behovet av äktenskap är varken en sjuklig störning eller föremål för själavård (några svenska pastorer förutsätter att äktenskapsbehov fordrar själavård!).

2. : När bör kyrkan bistå ogifta män och kvinnor i processen som kan leda fram till äktenskap?

Efter förmåga bör kyrkan hjälpa alla människor när kyrkan blir ombedd att hjälpa. Kyrkan skall däremot inte aktivt bistå processen som kan leda fram till äktenskap när parterna inte har efterfrågat kyrkans assistans och när Gud uttryckligen motsätter äktenskap. Exempelvis skall kyrkan inte bistå förfrågan om kontaktförmedling som syftar till äktenskap till personer som är minderåriga, frånskilda, inte är bekännande kristna eller personer som inte är heterosexuella.

3. : Hur kan kyrkan bistå ogifta män och kvinnor i processen som kan leda fram till äktenskap?

För att naturligt möjliggöra att kristna singlar lättare skall kunna mötas fordras naturligtvis mötesplatser. För att kristna, vid sådana mötesplatser, skall förmå att umgås äkta och ärligt fordras kyrkokulturer som främjar äkta och ärliga relationer. När kyrkorummen istället framifrån förvandlas till teatrala skådeplatser av varierande liturgi (från underhållande showbiz till absurd ortodoxi), och deltagande i bänk- eller stolsraderna likaledes förvandlas till delaktighet i skådespelet (genom tradition, direkt uppmaning eller psykosocial förväntan), mister kyrkan något av sitt ursprungliga syfte. När kyrkokulturer inte längre främjar äkthet och ärlighet i mänskliga relationer försvåras möjligheterna till genuin gemenskap. Utan genuin gemenskap försvåras möjligheterna till utvärderande av relationer, som kan fordras inför val av fördjupat relationsbygge, som i sin tur kan fordras inför val av äktenskapspartner.

När jag bland kristna kyrkor i Stockholm efterlyser en kyrka som både vill välkomna till församlingsmedlemskap samt vill bistå sökandet efter en hustru, efterfrågar jag naturligtvis inte att någon annan människa skulle utvälja en kvinna åt mig. Endast jag själv respektive kvinnan själv kan göra något sådant val. Ingen pastor har bibliskt mandat att utvälja äktenskapspartner mot äktenskapskandidaternas vilja. Däremot kan en villig kyrkoherde på kreativa sätt naturligt bidra till formandet bl.a. av: a) kyrkokulturer som reflekterar det kristna lärjungaskapets äkthet b) kyrkorum och kalendarier som främjar genuin gemenskap c) mötesplatser för singlar c) möjlighet till enskilt aktiv rådgivning/introduktion för singlar. Jag efterlyser alltså främst varken framgången eller kapaciteten i utformandena, men främst en vilja att hjälpa, utforma och forma.

Den allmänna sanningen att ingen människa utom Jesus är fullkomlig kan inte fortskridande nyttjas som ursäkt av svenska pastorer till att, i detta ärende, förhärda sin ovilja att hjälpa och legitimera sin passivitetssynd. Att också pastorer är ofullkomliga vet vi utifrån Skriften (Rom.3:23) och erfarenheter – trots pastorers bävan, och alltför ofta vägran, att erkänna sina aktiva synder. Pastorsredskapen för skylande av pastorers egna illgärningar utgör vanligtvis manipulation av församlingsmedlemmar, förnekande av obekväm objektivitet, lögn, externalisering av problemorsaker via projicering och skuldbeläggning (av ex. politiska makthavare eller obekvämt sanningsföreträdande församlingsmedlemmar), och t.o.m. rationalisering av pastorssynd. I syfte att utåt rädda anseendet till kyrka och samfund försvaras pastorsondska av samfundslojala ledare och kollegiala lekmän, emedan sanningsföreträdande och reformerande problemlösare nedtystas, utesluts och förtalas.

Mina handlingsalternativ i detta ärende är huvudsakligen tre: 1) strid 2) flykt och 3) kapitulation. Reservationslös underkastelse till de oförståndiga, likgiltiga (och ibland onda) pastorerna i Sverige innebär även fullständig kapitulation för mitt naturligt starka behov av äktenskap, vilket skulle medföra en tröstlös personlig olycka och ett fortsatt dåraktigt kyrkligt ledarskap i Sverige. Att fly de svenska omständigheterna medför likaledes ett fortsatt vettlöst kyrkligt ledarskap i Sverige, men ger åtminstone för personlig del stor potential till äktenskap i annat land. Den fullständiga kapitulationen gagnar ingen part; varken jag eller Sverige gynnas. Flyktalternativet gagnar endast mig. Men alternativet att oförtrutet strida för sanning och kyrklig besinning gagnar Sverige på sikt, även om det i sämsta fall kostar mig möjligheten till ingående av äktenskap. Så länge jag upplever kraft att strida för sanning och barmhärtighet och mot de oförnuftiga pastorerna i Sverige kommer jag att fortsätta denna kamp.

Gud vill gott för Sverige, men Sveriges svenska pastorer väljer i många avseenden det onda. Kyrkans ansvar innefattar att hjälpa människor. Att kunna hjälpa och samtidigt inte vilja hjälpa saknar Bibliskt stöd. Att förkunna barmhärtighet och kärlek men samtidigt praktisera obarmhärtighet och likgiltighet är hyckleri.

Vill en kyrka i Stockholm hjälpa båda behoven?

Med vänlig hälsning,

Torsten Nenzén