Sent:    Tuesday, November 30, 2004 8:15 PM

Subject:  Sökes: en kristen kyrka.

Vädjan om hjälp till församlingsgemenskap.

Kära församlingar i Stockholmsregionen.

Jag vädjar till Er församlingsledare i Stockholmsregionen om hjälp för två personliga behov. Mina två behov är enkla och angelägna. Jag behöver (1) tillhörighet i en kyrklig gemenskap och (2) äktenskaplig gemenskap.

Mitt namn är Torsten. Jag är kristen och söker att få bli välkommen i en kyrka i Stockholmsregionen. Nu femte gången vänder jag mig (tidigare 040817, 040501, 040225, 031112) till några av Stockholmsregionens kyrkor i förhoppning att finna hjälp till kristen och mänsklig gemenskap.

Jag är en 38-årig man som aldrig tidigare har varit gift och längtar efter äktenskap med en kvinna. På grund av ett liv av ofrivillig ensamhet och sorgfylld saknad av medmänskliga relationer och en omättad längtan efter äktenskaplig närhet, samt genom pingstkyrkan Karisma Centers ledarskap förpassades jag av Riksförsäkringsverket till samhällets åskådarläktare. Tidigare betjänade jag pingströrelsens Karisma Centers pastorer men blev som medlem oförklarligt och mystiskt utesluten. Uteslutningen från Karisma Center bidrog till svåra sociala omständigheter och utanförskap.

På grund av sorg i saknad av en kvinnlig livskamrat och medmänsklig närhet var jag från november 2000 sjukskriven i 3½ år. Efter uteslutningen från Karisma Center (2002-11-19) ansökte jag om medlemskap i Södermalmskyrkan. Södermalmskyrkan avvisade dock min ansökan eftersom pastorn ansåg att jag först borde uttrycka mitt ovillkorliga förtroende till pastorn. Sedan uteslutningen ifrån pingstkyrkan Karisma Center i november 2002 har jag därmed saknat församlingstillhörighet. Svensk försäkringskassa beslutade i juni 2004 att bevilja förtidspension. Trots mina vädjanden till flera kyrkor i Stockholmsregionen efter konkret hjälp har ingen kyrka kommunicerat någon vilja att konkret avhjälpa mina två behov.

I mer än två år har Karisma Center och Pingstpredikant Thomas Ardenfors valt att förtiga sanningen. Därför anser jag att Karisma Centers respittid, för eventuell uppgörelse med sanningen i enrum, med råge är förbipasserad. Av det rimliga skälet väljer jag att inte längre undanhålla ledarnamnen. Följande scenario är sant.

1.      (2002-11-19)  Pingstpastor Mattias Lekardal undertecknar och postar ett utträdesbrev ur Karisma Center med texten: ”Härmed bekräftas att Torsten Nenzén på egen begäran ej längre tillhör Karisma Center.”

2.      (mars 2003)  Karisma Centers grundare och Pastor Sven Almkvist ringer till min mobiltelefon en lördag och samtalar i 29 minuter. Pastor Sven Almkvist citeras: ”Vi ber om ursäkt att allt inte har varit optimalt i församlingen.” Telefonsamtalet i övrigt saknar tillstymmelse till erkännande av misstag, ansvar, ånger eller omvändelse. Citatet saknar personlig anknytning till ansvar och skulle kunna likställas med ett allmänt ursäktande om att universum inte är perfekt.

3.      (maj 2003)  Möter Karisma Centers Pastors-par Anders & Gertie Edin på ett pendeltåg. I vittnens närvaro erkänner pastors-paret att ”Syftet med uteslutningen var att hjälpa dig vidare.” En cellgruppsledare (T.O.) i Karisma Center direktfrågar Pastor Sven Almkvist och därefter direktinformerar mig med den bekräftande uppgiften att ”Syftet med uteslutningen var att hjälpa Torsten vidare.”

4.      (2004-08-31)  Möter Pingstpastor Mattias Lekardal vid motsatt serverings- bordssida vid ett företagarforum arrangerat av FGBMFI vid Scandic Continental. Jag frågar honom: ”Varför uteslöt du mig ifrån kyrkan?” Vid fjärde tillfrågandet väljer Pingstpastor Mattias Lekardal att besvara frågan , i vittnens närvaro, med frasen: ”Du har inte blivit utesluten.”

Anmärkningsvärt är att ingen lokal församling i Stockholm har begärt en förklaring till denna inkonsekventa, motsägelsefulla och omotiverade uteslutning ifrån Pingströrelsens Karisma Center. Besynnerligt är att ingen lokal kyrka i Stockholmsregionen har välkomnat mig till samtal angående ny församlingsmedlemskap. Samtal är förhoppningsvis ett naturligt första steg till överenskommelse och beslut om församlingsmedlemskap.

Att ingen herde i Stockholm kommunicerar en vilja att konkret hjälpa, i finnandet av kommunikativ gemenskap och i sökandet efter en nödvändig livskamrat, kanske indikerar vår samtids bristande omsorg för varandra. Kyrklighetens undantagslösa passivitet gentemot dessa två vädjanden om konkreta ingripanden bekymrar. För hela kyrklighetens anseende bör denna (och andras) alltmer prekära svenska livssituation snarast få finna en upplösning.

Om det inte är alltför mycket besvär önskar jag fortfarande att Ni syskon hjälper mig (och andra) att finna:

(1) en kyrka – behöver en äkta kristen gemenskap.

(2) en hustru – längtar efter äktenskap med en kvinna.

Kära medarbetare i Kristus - låt oss försöka att älska och hjälpa varandra!

Tack på förhand en femte gång.

Torsten Nenzén